I´m screaming at the top of my voice...


Hur fan orkar man?

Vännerna, skolan, familjen.
Mitt skyddsnät, min borg..

Ni är ovärdeliga.
Plötsligt inser jag hur lyckligt lottad jag är.

Och nångång i framtiden kommer jag att förstå syftet med det jag går igenom nu.

För varje storm som passerar, stärks rötterna..
Ligger nått i det.

---

För att citera Lasse -  "den vackraste stunden i livet var den när du kom.."
Så sant..
Är glad över tiden vi fick och jag har lärt mig massor på vägen.
Önskar bara att det aldrig skulle ta slut.. :'(

Du fattas mig...





Ha det gott, ta hand om varann..